av Ingemar Rosengren
Referat av ett intressant föredrag
Vid vår förenings höstmöte nyligen höll Ulf Andersson, arkivarie vid Landsarkivet i Göteborg, ett föredrag betitlat Straff i gångna tider. Ser man det i stort handlade det om olika straffformer, i synnerhet kroppsstraff och dödsstraff, och deras beroende av samhällsutvecklingen från äldsta tid till slutet av 1800-talet.
Som utgångspunkt tog talaren det faktum att lagstiftning och straff är en oumbärlig del av ett samhälle – utan ett samhälle inga lagar, och utan lagar inget samhälle. De äldsta lagarna gällde för ätten och rätt skipades inom varje ätt för sig. Sedan följde en period med landskapslagar. Först när staten och dess kungadöme började växa fram, behövdes och uppstod en lagstiftning som gällde för hela landet. Denna lagstiftning var huvudsakligen en stor mängd kungliga förordningar. Först 1734 fick Sverige en för hela landet gällande lag som fanns i tryck i en lagbok. Delar av den gäller än.De straff som kunde utmätas enligt 1734 års lag kan ordnas på en trappa, där de successivt blir allt kännbarare.
Korrektion.
Privatpersoner och vissa institutioner hade rätt att utdöma och verkställa straffen. Så till exempel hade en husbonde hade rätt att aga sitt tjänstefolk, och de fattigvårdande myndigheterna att straffa sina hjon.
Böter.
Detta var det i särklass vanligaste av domstol utmätta straffet, då det var enkelt och jämförelsevis billigt att verkställa och dessutom gav samhället inkomster.
Fängelse.
Fängelser i modern mening började inrättas på 1600-talet. Därvid utnyttjade man i regel befintliga fästningar, vilket medförde att västsverige blev landets kanske fängelsetätaste område, eftersom där fanns de stora fästningarna Marstrand, Älvsborg och Varberg. Man kom snart underfund med att sådana fängelser, där fångarna bodde tillsammans i stora logement, fungerade som brottsskolor. Bl.a. av det skälet började man vid mitten av 1800-talet bygga fängelser där fångarna isolerades från varandra i skilda celler.
Kroppsstraff.
Den som verkställde sådana straff kallades profoss. Alla häradsrätter, rådhusrätter och militära domstolar höll sig med en sådan. Det fanns ett flertal typer av kroppsstraff. De båda vanligaste var fängelse vid vatten och bröd, som innebar svält – ett kroppsstraff – och prygel. Det sistnämnda bestod av spöslitning för män och risning för kvinnor. En man kunde högst dömas till ”40 par spö, 3 slag av paret”. Då fick hans rygg mottaga 120 slag av två sammanbundna, drygt meterlånga spön som byttes efter vart tredje slag. På personer som skulle slita spö eller ris fästes händerna vid en påle så högt att tårna nätt och jämt vidrörde marken. Ryggen var bar.
Stockstraffet tillämpades sällan men var ändå ett verkningsfullt hot för prästerna. Denna teckning av A.C. Wetterling (1796-1858) visar en man som sitter utanför kyrkdörren med benen lodrätt i stocken. Bevarade stockar visar att den dömde också kunde sitta på marken med benen vågrätt in i den på kant stående socken. Foto: Nordiska museets arkiv.
Dödsstraff.
Detta verkställdes i Sverige genom hängning eller halshuggning. Det förstnämnda utdömdes nästan bara för upprepad stöld och sedelförfalskning och var därför jämförelsevis ovanligt. Beroende på vad som efteråt gjordes med den döda kroppen, fanns det möjlighet att gradera även dödsstraffets stränghet. Kroppen kunde nämligen stympas på olika sätt, den kunde begravas olika eller inte begravas alls, och den kunde brännas.
En kurva som visar antalet avrättade per år sjunker ganska brant från äldsta tider till 1790-talet, varefter den blir i stort sett vågrät, och visar att det i Sverige avrättades något tiotal personer per år, fram till mitten av 1800-talet då avrättningar började bli mycket ovanliga. Denna fallande tendens berodde inte på minskad kriminalitet utan på att antalet brott som straffas med döden undan för undan reducerades. Sammanlagt har ca 2000 personer avrättats i Sverige sedan 1750-talet, vilket är mycket lite internationellt sett. Dödsstraff i fredstid avskaffades i Sverige 1921. Den siste som avrättades i Halland var enligt föredragshållaren en man från Vallda, som dränkte sin hustru i gårdsbrunnen därför att han blivit kär i en annan kvinna. Detta hände 1858.
Dödsstraff verkställdes av en skarprättare. Någon verksam sådan har det åtminstone sedan 1700-talet inte bott i Hallands län. När en avrättning förestod rekvirerades alltid den i Göteborg bosatte skarprättaren, som f.ö. tjänstgjorde i flera andra västsvenska län.
Kopparstick som visar kungamördaren Anckarströms avrättning
Avslutningsvis uppehöll sig föredragshållaren vid en fråga som han särskilt studerat, nämligen om skarprättaren betraktades som en socialt utstött paria eller som en hedervärd yrkesman. Det är det sista alternativet som är det rätta, anser Ulf Andersson. Som bevis för sin åsikt anförde han bl.a. att ingen kunde leva av skarprättarsysslan enbart, utan en skarprättare måste ha en annan födkrok, och undersöker man vilken finner man i regel något alldagligt yrke. Och man kan ju inte samtidigt vara utstött och vara t.ex. yrkesverksam slaktare eller skomakare. Bilden av skarprättaren som en benådad fånge med avskurna öron eller en uttjänt soldat, boende i en liten avlägsen stuga som man helst undviker att passera, är enligt föredragshållaren en litterär myt, som på sin höjd haft verklighetsunderlag under medeltiden.