Det gamla namnet på Harplinge var Harpljunga. Här växte mycket Ljung. Aggaredsberget, som tidigare varit ljungbevuxet, är nu skogklätt med andra generationen träd. På 1300 – 1400-talet var berget klätt med ek- och bokträd. Det var innan Erik XIV kunde skryta med att ha bränt Halland ”både tvärs och ändalångs”. Lyngåkra skola är byggd på en plats som en gång kallades ”Tranefloe”, med hänsyftning, att en gång i tiden, när marken inte var så väldränerad som nu, stod vattnet högt på sankmarkerna den tid tranorna flyttade. Idrottsplatsen i Harplinge heter Tranevall.
Harplinge har många fornminnen såsom gravhögar, älvkvarnar och domarring m.m. som visar att här har bott människor under väldigt lång tid. Trakten var ett gynnsamt område att bo i under forntiden.
Harplinge kyrka ligger på den strandvall som sträcker sig från Plönninge skog i riktning nordväst mot Skintaby. Ett sätt att bekämpa ”hedendomen” i Sverige var att bygga den nya lärans tempel så nära de gamla kultplatserna som möjligt. Ingenting motsäger att inte så skett även här, då såväl en 1000-årig gravplats som lösa fynd gjorts på kyrkogården och i dess omedelbara närhet. Den första kristna kyrkan byggdes troligen under medeltiden och var 35 alnar lång och hade en klockstapel. Sedan har den ombyggts och gjorts större allt eftersom folkmängden i församlingen ökat.
Den 1 augusti 1893 invigdes den kyrka som finns idag. Den gamla revs och en ny byggdes på samma plats. Men detta skedde efter många diskussioner, beslut, överklaganden och nya beslut under en tidsperiod av 25 år. Den nya kyrkan hade en helt ny inredning. De viktigaste inventarierna från den gamla kyrkan såsom predikstol, klockorna och det gamla epitafiet förvarades på vinden. Arkitekten Fahlcranz hade ritat altaret, som dock under prosten Ahlbergs tid togs bort och det gamla från 1700-talet sattes upp på nytt. Epitafiet över kyrkoherde Rudolphin, som dog 1702, låg flera år på den nya kyrkvinden innan det åter sattes upp. Dopfunten från början av 1700-talet, det medeltida rökelsekaret, fattigbössan, en gravhäll från 1600-talet och en värja av karolinsk typ flyttades 1893 till Hallands museum. Dess föreståndare Mauritz Knieph tog hand om dessa sex ”överflödiga” inventarier mot en depositionshandling, som förvarades i prästgårdens arkiv. Vid denna tid verkade prosten Anders Bernhard Ardell i Harplinge.
Hembygdsföreningen har engagerat sig i att föremålen skulle återlämnas till Harplinge kyrka och så har skett. Mellan åren 1983 – 84 arbetade hembygdsföreningen för att den deponerade värjan skulle återlämnas. Det är möjligt att denna värja tillhört en av Karl XII:s officerare. Det var relativt vanligt att karolinska officerare överlämnade sitt bruksvapen till kyrkan i sin hemsocken. Ett sådant överlämnande anses stå i relation till ett löfte som officeren gjort i en trängd situation. Genom bön skulle särskild kraft ha förlänats mannen och hans värja. Av de officerare, som varit knutna till Harplinge har hembygdsföreningen stannat för kapten Casper Sachenschiold. Han var född i Lund 1691, volontär 1708, fälltväbel 1709, fänrik 1710, löjtnant 1712 och kapten vid Hallands infanteriregemente 1716, avsked därifrån 1720 och död 1730 på Plönninge. 1722 gifte han sig med Elisabeth Catharinna Weili. född 1699 och död 1740, dotter av assessoren Hugo W. och Anna Margaretha Machum. Vem som än har överlämnat gåvan till kyrkan, så har detta troligen varit som en offergärd.
Krav på ökat utrymme för såväl kyrkliga behov som för barn- och ungdomsaktiviteter har gjort att församlingsgården byggdes 1978 – 79. Den ligger i nära anslutning till kyrkan på samma strandvall som denna. Vid avplaningen av jorden for byggnaden påträffades en låg samling av ditförda stenar, som tydde på att här kunde finnas en okänd gravplats. Sakkunniga som tillkallades, kunde konstatera att så var fallet och det beslutades att en arkeologisk utgrävning skulle göras.
Går man den gamla kyrkstigen på Randåsens krön ca 100 m från församlingsgården kommer man till Harpa kulle. Enligt en sägen är denna kulle en rest av fru Harpas jungfrubur. I själva verket är det en gravhög från bronsålder (1500-500 år f. Kr.).
Hembygdföreningen bildas
Vi måste värna och bevara denna bygd för framtiden! Säkert var det sådana tankar som fanns hos harplingeborna, när man bildade Hembygdsföreningen den 21 februari 1923. Medlemsantalet översteg inte 20 de första 17 åren.
1927 gav föreningen ut sin första hembygdsbok, som omfattade Harplinge och Steninge socknar. 1973 utgavs en andra del av Harplingeboken med samma täckningsområde. Böckerna är värdefulla som uppslagsverk, om det är något man undrar över.
Del två skrevs samtidigt med senaste kommunreformen. I och med den blev vi ju halmstadsbor i kommunhänseende. På sista bladet i boken finns en teckning, som skulptören Erik Nilsson gjort, föreställande ”Harplinge gamla kommun på väg till sta’n”.
Pisken hänger slött, för att visa att man inte var särskilt glad över sammanslagningen. Lite ”förning” finns på vagnen och kusken liknar, tycker många, gamla kommunordföranden Börje Strömblad. En epok var slut. Harplinge kommun finns inte mer.
Föreningens byggnader och arkiv
1938 köpte hembygdsföreningen ett jordområde vid foten av Aggareberg. Hit har man flyttat byggnader från olika gårdar i kommunen. 1942 invigdes manhusbyggnaden. Den var inköpt från Kråkegård i Särdal. ”Hopeplockelängan”’ har material från många olika byggnader. Detta ställde till bekymmer. när man skulle bjuda in till resegillet. 1973 fick hembygdsföreningen mottaga ”Särdalsstugan”, en ryggåsstuga från 1700-talet. Den kom ursprungligen från byn Särdal, men hade under en period stått placerad i Norre Katts park i Halmstad.
Under Särdalsstugan byggde man ett brandsäkert arkiv, där föreningen förvarar gamla gårdshandlingar, bibliotek och olika utredningar man gjort. Register över föreningens föremålssamling förvaras också här.
Utvandrare
1967 -68 gjordes en emigrationsutredning i hembygdsföreningens regi. Man har registrerat alla personer som utvandrat från Harplinge och Steninge församlingar under åren 1861-1930. Hallands bildningsförbunds blankett är använd och ger upplysning om utflyttningsort, yrke, civilstånd och sidhänvisning till husförhörslängd. Ett register i bokstavsordning underlättar sökandet.
Gravstenar
En gravstensdokumentation av kyrkogårdarna i Harplinge och Steninge är gjord. Alla gravstenar fram till 1900 har fotograferats av Lars Nilsson. Den nyligen bortgångne Sperling Bengtsson var också med och mätte och tydde texter. Evelyn Hardenmark var den tredje personen i denna grupp. Hon var med vid fältarbetet och hade sedan renskrivit alla bladen. Detta har blivit ett värdefullt material. Inventeringen har fortsatt fram till 1950. Detta innebär att ytterligare 630 gravvårdar kommer att tillföras. Evelyn Hardenmark är i färd med att renskiva även dessa.
Föreningen äger 10 byggnader totalt. 6 st ligger på Hembygdsgårdens område och linbasta och malthus ligger på ursprunglig plats i Borgasgård. 1958 överlämnade Svenska Livräddningssällskapet livräddningsstationen i Särdal, med båt och inventarier. Sjöboden fick föreningen vid ett senare tillfälle. Livräddningsstationens frivilliga manskap hade tidigare undsatt många fartyg i sjönöd. Idag är station och sjöbod museum för livräddning och fiske. Sperling Bengtsson har stött livräddningsstationen fram till sin bortgång förra året.
Harplinge hembygdsförenings målsättning är att på olika områden verka för att bevara dess gamla minnen och kulturvärden. Aktning och omsorg om vad tidigare generationer skapat är en god grund att bygga vidare på.
Ragnhild Bohlef
Ur Hallands Landsbeskrifning 1729 Halmstads fögderi
Kyrckian är regall, är wäl bebygd, dock tarfwar reparation till stohlar ock en dehl annat in utj kyrckian. Des inkombster bestå, utom den för Specificerade kyrckiotjonden efter Kyrckio Inspectorens gifne förteckning af årl: Ränta till 26 Dlr 29 öre 6 pr, wid Kyrckian eller utj Försambln är intet Hospital eller fattig hus, eij heller i långl : tider waret, utan Socknens fattige emellan de utj landet om den underhåld sökia sig en dehl utj Byen ock en dehl i Socknens backastuger uppehällen.
Ingen Sätesgård i denna Sockn. Inga allmänningar äro i denna Sockn, ock ingen widare skoug än wid skatte ock Crono hemmanen för Specificerat är. hwarutj, dock en dehl frälse hemman lott äga. Bergs arter ock Me- taller är icke, eij heller insiöar, widare än wid Frälse hemmanen Lynga, hwaräst en liten insiö eller så kallad flooe fìnnes, med ruder utj. Lehr finnes wähl i Socknen, men om det är tiänligt til tegels brännande är ännu icke af någon proberat. Eliest icke annat märckwärdigt utan gamla mäns utsago är, at straxt wid Harplinge Kyrckia i förra tider ock då dombställen under öpen himmel skall waret i bruk at hållas, på förenämbde ställe waret.
Säd finnes icke särdeles at föryttra, utan allenast när ymnog åhrs wäxt infaller, då något litet kan säljas men intet til något qwantum, ock således Socknens allmoge til deras Crono utskylder af bördande hos Boråhs boerne anwänder de af qwinno kiönen til wärckiande wäfnader bestående af, Lärufftt, Elagarn ock wallmar, hwaraf dock så det linna, som ullna icke här nog til räckeligit är, utan från städerne måste sig förkiöpa i synnerhet, det senare, medelst fåresiukan som oftast graserat. Från Städerne måste ock allmogen i denna Sockn kiöpa Salt, Limb, Järn och humble jämte andra små hus hålds Saker. I öfrigt är allmogens tilstånd af skatte ock Crono hemmanen för en ock hwar nämbt, ock Frälse åboerne lärer wara merendels af samma beskaffenhet.
Boskapens skiötzel angående, så kan merendels åboerne icke flera Creatur föda än the til sitt gårdsbruk ock hushålds förnödenhet nödigt tarfwa emedan hemmanen til en dehl äro ringa utj ägorne, dock är wäl på sine ställen wanlt: at til Salu föryttra Fää Creatur i -synnerhet-, i synnerhet af Stutar, som efter handen kunna upföda. Inga adelens Betiänte ock stånds Personer widare än framlidne Capit: Sackenschiölds 66/Fru på Plönninge, samt Hr Pastoren, ock Cronofogden Ands Öhrwall, jämte Corporal, af Adelsphanan utj Skie Boendes, hwilckas tienstehion nyttias till gårdsbruken, ock wid hemmanen upförde äro undantagandes Cronofogdens Betiänte eller Upbörds skrifware, som deriblandt infattat är.
I genom denne Sockn löper en wäg kalladt Strandwägen hwilcken innan Kongs elr stråck wägen blifwet rättare genom landet anlagd, warit hållen för rätta Landswägen ock går förbj Sätteriet Stensiö, samt til nu warande lands wägen strax bortom Eftra bro i samma Sockn, ock tager sin begynnelse wed Halmst: stad, på hwilcken wäg finns 3ne Broar wid Skee 2ne ock Hafwerdahl en, hwillka jämte sielfwa wägen af wissa Sockner i häradet ännu underhålles. Inga giäst gifware gårdar elr annat märckwärdigt i denna Sockn. Socknhandtwärckare äro 2ne En skräddare 67/ och en Skomakare 68/.
Harplinge kyrka
Till sina äldsta delar säkerligen av medeltida ursprung; ombyggd 1893; granit och tegel i vitrappning. Högt torn i väster; i öster fvenne korsarmar: koret, som avslutas med absid, upplyses av sju fönster med målade glas. Sakristia till vänster om altaret. Triumfbåge. Altaruppsats, föreställande påsklammsmåltiden, från 1700-talet. Gammal predikstol i barock, skulpterad med apostlabilder. I sakristian ”series pastorum”. Å norra långväggen ett epitafium över kyrkoherde Rudolphin, som dog 1702. Orgeln, byggd av Zetterqvist, Örebro, har 25 stämmor; renoverad och försedd med ett mycket välljudande fjärrverk 1930. I tornet 2 med inskription försedda klockor, den större från år 1666, den mindre omgjuten 1755 av Elias Fries Thoresson, Jönköping; klockorna ringas genom trampning.
John Jacobsson, Hallands Kyrkor i ord och bild. 1932. Sid. 68.
Tryckt litteratur om Harplinge (i urval)
Bengtsson Hjalmar,
Harplinge hembygdsgård och dess tillkomst 1942
Hallands Släktforskarförening, (tidigare Hallands Genealogiska Förening)
Vigsellängd för Harplinge och Steninge 1690-1768.
Steninge 1768-1860.
Harplinge 1765-1860.
Harplinge Hembygds- och Fornminnesförening,
Harplinge. En bok om hembygden. 1927.
HarpIinge Hembygdsförening,
Harplinge. En bok om hembygden. Andra delen.1973.
Klas-Göran Stehn