Artiklar
Sockenpresentationer
Tidningsartiklar
Utställningar från Släktforskardagarna
Den normerade databasen ”Hallands befolkning” innehåller kyrkoboksavskrifter av födda 603.920 poster, vigda 165.566 poster, döda 433.656 poster från ca 1680-1935. Totalt över 1 200 000 poster. Länkar till databasen, film & fakta >>

ll

.

ll

ll

Fagereds socken utgör en gränsbygd till Västergötland och det gamla Sverige. Om namnets betydelse säger såväl Johan Kalén som Jöran Sahlgren att namnet kommer av ”den fagra (vackra) röjningen”, var då denna fanns? Namnformerna har växlat: Fagraryth under 13 och 1400-talen och Fauröd under 1500-talet. Sedan Halland blev svenskt har namnformen varit Fagered med olika stavningar. Sahlgren tror att byn Fare, till vilken även Fagereds prästgård hör, har varit den ursprungliga kyrkbyn och därmed givit namn åt socknen.

Gammal gränstrakt

Bygden är starkt kuperad med åsar och bergshöjder omväxlande med dalgångar där bäckar och åar rinner fram. Alla vattendrag utgör Ätrans vattenområde. Dess högsta punkt 188 m.ö.h. finns nära västgötagränsen. Här genom de djupa skogarna strövade delegater från Danmark och Sverige redan på tusentalet för att fastställa en gräns mellan de båda rikena. De hittade en sten, där de enades om, att den skulle vara ett gränsmärke. Den fick namnet Danasten. Skogen, de vandrade genom, var säkert ekskog. Ett senare fastlagt gränsmärke just i denna trakt kallas Dana Eke. Bygden utgör en utlöpare av det sydsvenska höglandet och som sådant ganska svårodlat. Trots det har människan funnit sin bärgning här redan tidigt. Härom vittnar de fossila åkermarker härstammande från tidig odling ävensom forngravar före vår tideräknings början.

Senare i historiens ljus finner vi andra spår och dokument. Kanske har vi här den enda plats i Halland, där man med säkerhet kan påvisa att här på 1200-talet huggits ut dopfuntar, vilka flera av kyrkorna i grannskapet är försedda med. I dag pågår ett arbeta med att röja den gamla platsen för dopfuntstillverkningen, samt att hämta tillbaka de påbörjade dopfuntsämnana, som på 1910-talet påträffades här och transporterades till Kyrkohistoriska museet i Lund. En mindre byggnad skall uppföras som skydd. Arbetet beräknas vara färdigt i höst. I slutet av 1800-talet hittades vid Högvadsåns strand en stor silver- och myntskatt från 900- och 1000-talen. Ett bevis på tidig bosättning vittnar även en rik förekomst av kokstenar vid gården Arvidstorp.

Kyrkorna

Fagereds pastorat omfattade sen urminnes tider även Ullared och Källsjö. När den första kyrkan i Fagered byggts vet vi inte, men eftersom dopfuntarna som huggits här är från 1200-talet bör då en kyrka funnits. Denna har ersatts av en ny någon gång på 1500-talet. Ett brev från danske kungen vid denna tid säger att sexmännen i Fagered får behålla hans andel av skatten för att uppföra en ny kyrka. Denna står sedan fram till 1833, då den nuvarande uppfördes. Från den gamla kyrkan finns bevarat en altartavla från 1600-talet med Christian den fjärdes namnchiffer, en madonnabild från troligen 1300-tal samt dopfunten. Prästlängden upptar präster från början av 1500. En av dem är Simon Faurelius. Det är troligen denne som från sin prästgård måste fly och en tid gömma sig i en grotta på gården Arvidstorp. Denna grotta kallas ännu i dag ”prästagömma”.

Bygd i förändring

Jorden och skogen har genom åren varit den främsta näringskällan. Om denna och bygden i övrigt skriver en prästson 1845 i en förnämlig sockenbeskrivning ur vilken jag delvis citerar:
”Åkerjorden är här med några få undantag svag och i anseende till jordmånens och lokalens beskaffenhet föga uppmuntrande. Få slätter finnas, den mesta marken är backig och stenig och genomkorsas av en mängd mindre bäckar, källdrag, rännilar och små bottenlösa sjöar vilket gör att frosten skadar årsväxten mer än marken”.

Han fortsätter:
”Jorden brukas med erjekrokar och träharvar, eftersom den steniga och kampiga marken förhindrar lantmännen att bruka plog och järnharv. Genom sparsamhet och flit är dock välmågan på denna ort inte mindre än på slättbygden. De flesta skogshemman lämnar utvägar till försäljning av bjälkar, sparrar, plankor, bräder och läkter, vilket avyttras dels i städerna dels hemma på gården. Vävnader och spånader är en viktig binäring, liksom en del kreaturshandel.”

Men bättre tider randades, främst genom framsynta personers initiativ till bildandet av jordbrukets ekonomiska föreningar och genom bättre kommunikationer. Falkenberg – Limmareds järnväg kom till bygden 1896 och nya vägar byggdes i början av 1900-talet. Ett mejeri byggdes 1926 och småindustri främst inom skogens område startades. Fram till krigsslutet 1945 fanns inom socknen sjuttio självständiga brukningsdelar.

I dag är visserligen de flesta gårdar bebodda och markerna hålles öppna av betesdjur. Några bondeentusiaster ägnar sig åt mjölkproduktion och arrenderar en del av gårdarna. Maa såg är den största industrin i bygden sedan Hallands Skogsägareförening 1982 lagt ner sitt sågverk, i dag en lackeringsverkstad. En fabrik för optiska instrument samt en byggnadsfirma är etablerade här. Främst genom nedläggningen av Skogsägarnas sågverk och dess dotterbolag, Årfabriken Viking, samt några virkeshandlares rörelser blev många arbetstillfällen borta. Skogsarbetet klaras numera av ett fåtal personer med de nya skogsmaskinerna. Därför måste många pendla till arbetsplatser utanför socknen och då främst till Ullared med dess handelshus och näringsställen.

Skola och bibliotek

Om skolväsendet i Fagered skriver samme prästson. Hans namn är Johannes Fast.
”Skolväsendet ägnades stor omsorg av prosten Fast, dock utan den framgång denne redige herdes nit förtjänt.” Det är sin far han här talar om.
”Först genom skolstadgans tillkomst från 1842 måste man beveka sig till allvar i denna viktiga angelägenhet”.
Gärna hade prosten Fast velat inrätta fast folkskola men gårdarnas enstaka läge tillåter endast ambulerande skola som inrättades 1843, men fullbordades först 1847. Man var visst inte så entusiastisk inför tvånget att anställa lärare då enligt protokoll en odalman yttrar:
”Vi hava nog stackare här i sockna utan att anställa skollärare som med hustru och barn ligger församlingen till tunga”.
Förste examinerade läraren tillträdde 1848 men då som lärare i hela pastoratet d.v.s. tre socknar. Johannes Fast fortsätter sin historiebeskrivning:
”Vid 1820-talet funnos många som inte kände bokstäverna. 1824 konstaterades att bland anmälda nattvardsbarn flera tjugoåringar ej kände en bokstav, utan först då fingo lära sig stava och läsa”.
Dock hade vid denna tid vissa läskunniga personer idkat en viss undervisning, men långt ifrån alla begagnat sig av detta.

Senare fick varje socken sin egen lärare, men skolan fortsatte att vara ambulerande fram till 1874 då en fast folkskola byggdes i kyrkbyn inrymmande klasserna från tredje klass. Småskolan skulle förbli i hemmen så gott som fram till 1916 då tre stycken skolhus byggdes i socknens ytterområden. Dessutom tillkom en småskola i kyrkbyn. Denna skolform bestod i stort sett fram till 1954, då en ny modern skola, som ännu existerar, byggdes i kyrkbyn. Den första skolan från 1874 finns kvar och utgör nu församlingshem.

Bygdegården

En bygdegårdsförening bildades vari hela bygden slöt upp. Resultatet blev att en bygdegård kunde invigas 1942. Ritningar utfördes av Samfundet för hembygdsvård, numera Sveriges Hembygdsförbund. Byggnadsstilen är unik och skall symbolisera den gamla halländska ryggåsstugan. I olika omgångar har byggnaden tillbyggts och förbättrats nu senast under åren 1998 och 99.

Liahemmet

En institution som länge satte Fagered på kartan åtminstone i stor del av södra Sverige var Fagereds sanatorium, färdigbyggt 1912. Lungsoten härjade svårt och Hallands Landsting beslöt att bygga ett tuberkulossjukhus uppe i Hallands skogsbygd. Bland en del tänkbara platser föll valet slutligen på Liaområdet i Fagereds socken. Här inköptes Obbhult där sanatoriet byggdes, samt dessutom Lia gård, för att få en del lantbruksprodukter för sjukhusets behov. Lia järnvägsstation fanns sedan tidigare och fick nu större betydelse. Nu fick bygden ett nytt inslag av människor, såsom läkare, sköterskor och kamrer. Dessutom kom personal som arbetade i kök, städ, trädgård, eldarepersonal och kuskar.

I sanatoriets närhet anlades ett nät av promenadstigar. En av förutsättningarna att bli frisk var mycket vistande utomhus. Denna verksamhet fortsatte till 1958. Vid denna tid hade tuberkulosen gått tillbaka och färre behövde denna vård. Anläggningen blev hem för långtidssjuka och lätt mentalsjuka. Då nya lokaler för detta ändamål tillkom i Ullared under 1990-talets mitt avfolkades hela anläggningen. Efter att en tid stått helt öde sålde landstinget samtliga byggnader till en religiös sekt och lever nu en ganska anonym tillvaro.

En bygdens man

När man skall presentera Fagered är det en person, som man inte kan gå förbi. Hans namn är Johan Kalén, folkskolelärare och hembygdsforskare, född smålänning 1865. Han blev ordinarie lärare här 1891 och stannade till sin pensionering 1925. Han skriver vid ett tillfälle:
”Här på denna plats fann jag mycket som var nytt för mig. Allmogen hade kvar all den tradition som ärvts från far och farfar. Detta gjorde att jag blev intresserad och ville samla in så mycket som stod till buds inom folklorikens område”.

Troligen fanns ett dolt forskarintresse som väcktes till liv på denna nya plats. Eftersom han även var kommunalt intresserad kom han snart i kontakt med allmogen. Han blev även folkets hjälp vid upprättande av gårdshandlingar, bouppteckningar och dylikt varmed allmänheten behövde hjälp. Efter år av uppteckningsarbete var han färdig att ge ut tvenne böcker med anknytning till Fagered.
Den ena ”Ordbok över Fageredsmålet” innehåller alla de ord som vid denna tid var gängse.
Den andra ”Sägner och övertro från Fagered” handlar om allt det som berättades om trolldom, spökerier etc.

Dessutom utkom en tredje bok, vilken säkerligen tarvade ett särskilt arkivarbete, nämligen ”Halländska gränsmärken”. I den lyckas han fastställa den gamla halländska riksgränsen mot Västergötland och Småland i de olika gränslistorna från år 1050 till 1603. Denna bok har utgjort underlag för skogskarlarnas vandring utmed gränsen samt utgivandet av boken ”Halländska Riksgränsen” av Bertil Karlsjö. Dessutom medverkade Kalén i olika publikationer såsom ”Folkminnen och folktankar”, ”Namn och bygd”, ”Vår bygd” samt i de lokala tidningarna bl.a. Falkenbergsposten. Alla hans efterlämnade anteckningar förvaras i Varbergs museums arkiv under beteckningen ”De Kalénska handlingarna” och är en rik källa att ösa ur. Efter pensioneringen flyttade familjen till Göteborg, där han dog 1936.

Innehållsrik tidskrift

Fagereds Pastorats Hembygdsförening har sedan 1957 varje år utgivit publikationen ”Krönika från Fagereds Pastorat”. Den omfattar socknarna Fagered Ullared och Källsjö vilka sedan århundraden tillbaka utgjort en kyrklig gemenskap. Senare har Älvsered tillkommit. Föreningen äger och förvaltar backstugan Skatteböke, ryggåsstugan Hedins stuga samt en linbasta i Vräk. Under åren har bygden dokumenterats genom filminspelning, utställningar, föreläsningar och kurser.

Befolkningen

Den äldsta uppgiften på befolkningsantalet jag hittat är från 1750 då socknen beboddes av 491 personer. Befolkningsantalet steg så gott som varje år med några personer för att nå sin högsta siffra 1886 då 889 personer. Det var under denna tid som alla dessa torp och backstugor tillkom. Inte mindre än 112 torp och backstugor har kunnat identifieras. Alla dessa kunde inte få sin bärgning här. Detta hade till följd att här liksom i övriga riket skedde en stor utvandring främst till USA. Direkt från socknen emigrerade under åren 1880 till 1929 cirka 200 personer, däribland några hela familjer. Idag bor 460 personer i socknen och räknas numera till Hallands glesbygd. Många ideella krafter kämpar för att hålla bygden levande i hopp om en ny renässans för landsbygden och dess fördelar med det lugn och den harmoni, frisk och vacker natur som här erbjuds.