Ett hädelsebrott

av Ingemar Rosengren
Foto från Sven Johansson

En dag i slutet av februari 1740 var min mormors farfars mormors morfar Börge Larsson med två hästar och släde på väg från Varbergs stad till sin gård i Knutsböke, Rolfstorps socken.

När han fram på eftermiddagen hunnit till Karsagården, en numera försvunnen gård i Grimetons kyrkby, stannade han till där för att vila en stund. Och den vilan var nog behövlig, för gårdens ägare, nämndemannen Hans Larsson som just kommit hem efter att ha huggit enris, märkte genast att Börge var så överlastad, att han fann det vådligt att låta honom fortsätta, och tvang honom att stanna på gården och sova ruset av sig.

Börge vaknade efter ett par tre timmar och ville då prompt fortsätta hem – han hade ytterligare nästan en mil att färdas – men avråddes på det bestämdaste av nämndemannen, därför att han fortfarande var onykter och därför att en snöstorm just utbrutit.

Och då säger Börge upprepade gånger till sin egen olycka ungefär följande: ”Gud hjälper mig väl hem, för han har hjälpt mig många gånger förr, och hjälper han mig inte den här gången, så är han en skälm.”

Ingen av oss som nu är i livet finner väl ett sådant yttrande särskilt stötande, men så såg man ingalunda saken på Börges tid. Han blev av nämndemannen instämd till nästa ting vid Himle häradsrätt anklagad för att han, som det står i domboken ,”. . . i dryckenskap skall utbrustit med försmädeliga ord mot det stora gudommeliga maijestätet”.

Och för att fortsätta att citera ur domboken:

” Swaranden förklarade sig således, att om så skiedt, det han ej kan minnas, efter som han den gången förbrytelsen skall tiimat, warit ganska drucken, så ångrar han af innersta hierta sitt brott, betygandes, att hwart hår han hafwer på hufwudet har riist och darrat af förskräckelse, så efter han påtänkt de faseliga orden, han beskylles hafwa fält. . . . . Nämbden betygade, att Börge Larson hafwer det felet, att han nästan är wettelös, så ofta han är drucken.”

Den stackars mannen dömdes till 100 dalers böter – en mycket stor summa, som han inte förmådde betala. Han fick därför sitta en tid på vatten och bröd på Varbergs fästning.

Intressant är domstolens motivering för straffet, i det att det allvarliga i brottet enligt dess mening inte i första hand låg i att Börge använt ordet skälm i samband med det stora gudomliga majestätet, utan i att han tydligen menat att Gud varit skyldig att hjäpa honom.

(Ovanstående kan tjäna som ett exempel på vad man kan finna om sina förfäder, om man söker i domböckerna. Man får för övrigt också veta att Börge var en 40-års man med god hälsa och starka lemmar.)