En upprörande tafla ur de fattigas lif

av Sven-Arne Svensson
Bild från Nordiska museet

Detta var rubriken på en artikel i tidningen Nordhalland Vestkusten (NHV) 1893 i samband med att en hemmansägare i Drängsereds socken i Halland ställdes inför rätta, misstänkt för att ha misshandlat fattighjonet Gabriel Svensson till döds. ”Målet kastar en mörk slagskugga öfwer det system, efter hwilket fattigvården utgöres inom flere af wåra landskommuner, det s.k. bortauktioneringssystemet”.

Gabriels tidigare år.

Genom kyrkböcker och sockenstämmoprotokoll kan vi följa Gabriels liv från födseln 1812 i byn Hönhult i Drängsered. När han var fyra år dog fadern Sven Hinriksson i bröstsot och änkan Elin med Gabriel och hans två äldre syskon flyttade till byn Kila. Efter ett par år blev Gabriel inhyst hos en familj i Kammarebo och fick där säkert börja arbeta för sitt uppehälle. Fram till omkring 1840 var han dräng på olika gårdar i socknen. Det verkar som han hade ett gott läshuvud, men ständig lust att ge sig ut på vandring gjorde att han i husförhörslängderna hamnade under rubriken ”lösdrivare”. Som den ende bland dessa har han fått betyg: a (läser i bok), b (lilla katekesen) och b (förklaringarna). Längre utflykter resulterade i kontakt med rättvisan: en anteckning ”dömd till ansvar för stöld af bref af Halmstads Häradsrätt 1849” och en annan ”arrestant i Malmö”. Troligen har han liksom många andra drängar varit på arbetsvandring i Skåne, där det fanns säsongsarbeten med betplockning och tröskning.

Galne Gabriel

På 1860-talet började Gabriel anses som periodiskt sinnessvag. Det sägs bl.a. han ibland gick omkring och ropade, att han tidvis talade oredigt och att han när som helst gav sig ut på vandring. Man kallade honom nu allmänt i socknen ”Galne Gabriel”. 1869 står det i ett stämmoprotokoll för Drängsereds församling:

”Med anledning deraf att Gabriel Svensson vid socknens slut som är sinnessvag icke kan förmås att vara i stillhet, utan går än hit, än dit både inom och utom socknen, så hade församlingens medlemmar denna dag blifvit sammankallade för att öfverlägga om hvad åtgärder som böra vidtagas så att ifrågavarande person icke må få stryka omkring som han under den närmast förflutna tiden gjort, och då ärendet föredrogs fattades det beslut, att Joh:s Eliasson i Kammarebo som är Gabriel Svenssons förmyndare och har hans gods omhand bör först se till att han blir försedd med rena och hela kläder samt sedan bistådd af kommunalnämnden förpassa honom till det ställe, der han är i tur att vara då det sedan åligger hvar och en att hafva noga uppsigt om honom, så att han icke må få driva omkring utom socknen”.

Gabriel skulle nu alltså enligt ett uppgjort schema i tur och ordning vistas på socknens olika gårdar. Men redan året efter står det i ett protokoll, att ”Gabriel Svensson åter råkat i vansinnigt tillstånd och tillfölje deraf icke går omkring på socknen ordentligt”. Den som skulle ha vård om honom uppmanades att vid vite av 10 riksdaler noga hålla honom under uppsikt så att han inte gav sig iväg. Under de närmast följande åren tycks det som om Gabriel ganska väl fann sig i detta. På vissa gårdar trivdes han bra och önskade stanna längre än avsett, medan han ville komma bort från andra så fort som möjligt. I Stensered blev han väl omhändertagen och ville inte gå vidare till nästa gård. Carl i Stensered måste därför följa honom till gården Hällhult. Medveten om sin sjukdomsdiagnos yttrade sig Gabriel : ”Du vet väl att jag kan slå ihjäl dig, och ingen kan göra något åt mig”.

-”Det vet jag, men Gabriel skulle väl inte göra så mot mig” svarade Carl.

– ”Nä, det skulle jag aldrig göra”, sa Gabriel.

Mot slutet av 1880-talet förvärrades Gabriels tillstånd. 1890 åtog sig Karl Johan Olsson i Axet att vårda och försörja honom i en månad mot en ersättning av 60 öre per dag. Efter denna månad förklarade Karl Johan, att han inte för något pris kunde tänka sig att fortsätta ha hand om Gabriel, och kringgången på socknen fick fortsätta. 1892 kom han till det ställe, som skulle bli hans sista. Hemmansägaren Anders A. i ett av socknens hemman erbjöd sig att ta hand om Gabriel mot en ersättning av 32 öre per dag.

Trots allt uppnådde Gabriel en för tiden hög ålder, och och det förvånade ingen när det spordes att han avlidit den 6 juni 1893, 81 år gammal. Men snart började det gå rykten om att han blivit misshandlad före sin död, och kyrkoherde Gyzander anmälde förhållandet till kronolänsman M. Larson. Denne anställde förhör med Anders A., som förnekade att han misshandlat Svensson, men medgav att han många gånger agat honom för olydnad och ofog. Övriga hörda personer meddelade att änkan Josefina Johansdotter för flera personer, bl.a. kyrkoherden, omtalat att A. svårt misshandlat S. bl.a. genom att kasta omkull honom på golvet och trycka sitt knä mot hans bröst. Förhörsprotokollets innehåll fick myndigheten att besluta om gravöppning och rättsmedicinsk obduktion.

Obduktion och rättegång

En som aldrig glömde denna obduktion var en av medhjälparna vid gravöppningen, Johan Eliasson på Klinten. Han berättade att man bar in kistan i sakristian, där den öppnades. Det hade gått någon tid, och kroppen hade något börjat upplösas. När läkaren, doktor C.H. Björck, med krita märkte ut var ett snitt skulle läggas, följde huden med. En annan medhjälpare höll sedan i kniven. Obduktionen visade att kroppen hade blivit utsatt för våld på armar och ben, ena sidan av bröstet samt på huvudet och näsan. Ett revben var knäckt. Men det visade sig också att Gabriel lidit av dubbelsidig lunginflammation, vilken även den skulle ha kunna leda till döden, men den omilda behandling kroppen utsatts för hade ogynnsamt påverkat sjukdomen. Tarmarnas totala brist på innehåll tydde på att han de sista dagarna av sitt liv varken fått föda, dryck eller medicin.

”Fattighjonets tortyr och död”

Åtal väcktes nu mot Anders A. vid Årstads Häradsrätt. Åklagaren M. Larsson redogjorde för händelseförloppet och obduktionsprotokollets resultat redovisades. Svaranden bestred åtalet, men medgav att han stundom varit tvungen att tukta Gabriel Svensson, eftersom denne varit vildsint. Åklagaren liksom svaranden begärde att få inkalla nya vittnen, vilket gjorde att målet uppsköts till nästföljande ting. Detta upprepades flera gånger, och det blev en långt utdragen rättsprocess. De halländska tidningarna skrev indignerade artiklar med rubriker som ovan nämnda ”En upprörande tafla ur de fattigas lif” eller ”Fattighjonets tortyr och död”. Vid andra rättegångstillfället hördes det tidigare nämnda huvudvittnet. När NHV:s skribent refererade hennes vittnesmål, blev det följande otäcka skildring:

”Josefina Johansdotter, Drängsered, hade Trefaldighetssöndag i fjor wistats i swarandens hus. Hon hade sett Gabr. Swensson, sedan swar. grälat på honom, uppföra sig underligt ute på gården, hwarom hon underrättat swar., hwarpå denne genmält: Wänta bara, så ska jag snart få honom ”witig” igen!”

Swar. hade derefter skyndat ut på gården, kullkastat den gamle samt med sina påhafda nya och tunga träskor sparkat honom i bröstet, i maggropen, i hufwudet, å armarne och benen, korteligen på alla ställen på kroppen. Sedan gubben slutligen kraflat sig upp och något hemtat sig, kullkastades han åter och misshandlingen fortsattes på samma sätt. Derpå förde swar. honom in i huset, lade honom ned och böjde derpå hans ben upp mot bröstet eller wek honom dubbel, hwarefter swar. häfde sig på de uppvikna benen och pressade dem mot Gabriels bröst.

Detta upprepades twå gånger och under operationen stönade G.: ”Jag dör, jag dör”, hwartill swar. yttrat: ”du har kostat Drängsereds socken nog”. Sedan hade swar. tagit G. wid benen och upprepade gånger slagit hans rygg mot golfwet. Under derpå följande natt hade G. warit orolig, hwarpå swar:s hustru gått upp och slagit honom med ett ris, då swar. under yttrande att det ej ”dugde” gått ut på gården efter en widja om en tums tjocklek och wid återkomsten slagit Gabriel.

Derpå fick swar. G. upp ur sängen och befaldes G. då att gå fram och tillbaka i rummet, i hwars midt swar. stod, och för hwarje gång G. passerade förbi swar. tilldelade denne G. ett slag med widjan. Sedan G. åter gått till sin bädd, slog swar. honom ytterligare, tills G. slutligen tystnade, om af wanmakt eller af annan orsak kunde wittnet ej säga. Påföljande dag war G. mycket blodig och full af blånader, hwarwid han blifwit twättad och lagts till sängs. Wittnet hade då gått från (…) och ej återkommit förr än 8 dagar derefter samma dag G. dog. Då hade G. winkat wittnet till sig (han kunde ej tala), fört sin hand in i sin mun, och blef handen derwid betäckt med en swart massa, som wittnet trodde warit blod.”

Inget annat av åklagarens vittnen hade sett misshandeln, men ett par av dem hade dagarna efter händelsen sett att Gabriel bl.a. varit alldeles svartblå på hela ena armen.

Svaranden förnekade de uppgifter vittnena lämnat och begärde att få höra en undantagsman, Elias Christiansson, som han också hade inneboende på sin gård. Denne vittnade om att Gabriel trefaldighetssöndagen legat på gården och ”pratat strunt”. För att få honom att stiga upp hade A. i all vänlighet några gånger lindrigt berört honom med foten. På åklagarens fråga om den misshandel som skulle ha pågått under natten, visste han ingenting, eftersom han bodde en liten bit från A:s hus.

Domslut

Dom i målet föll först i november 1894, alltså ungefär ett och ett halvt år efter händelsen. Anders A. frikändes. I motiveringarna till domen angavs följande skäl:

– Eftersom Josefina Johansdotter var den som ”utspritt ryktet” om misshandeln hade hennes vittnesmål inget bevisvärde.

– Drängsereds fattigvårdstyrelse hade via sitt ombud Anders Gabrielsson stått som målsägare i egenskap av målsman för Gabriel Svensson. Denna målsmannarätt ansåg häradsrätten hade upphört i och med Gabriels död, och därför kunde ingen hänsyn tas till deras angivelse till åklagaren eller andra yrkanden i målet.

-Åklagaren hade inte förmått styrka att svaranden gjort sig skyldig till grövre våld än tillåtet. (husbondeaga var inte längre tillåten, men visst våld tycks ända ha varit tillåtet)

Anders A. hade till rätten lämnat in en mycket väl tilltagen räkning på kostnader, som han skulle haft för sig själv vid fem rättegångstillfällen och för de”vittneslöner” han utbetalat. Denna lämnade dock häradsrätten utan avseende. Kostnaden för obduktionen stannade på statsverket.

Vid stämman, då Drängsereds räkenskaper för 1894 granskades, anmärkte revisorerna på en utgiftspost på 27 kr och 35 öre, som utgått i samband med rättegångarna om misshandeln av Gabriel Svensson. ”Och, ehuru anmärkningen befanns vara befogad, ville stämman låta därvid bero, hvadan räkenskaperna godkändes”.

Källor:

Kyrkböcker och sockenstämmoprotokoll för Drängsered.

Artiklar ur FT (Falkenbergs Tidning), Halland och NHV (Nordhalland Vestkusten) 1893 och 1894.

Dombok för Årstads Härad 1894.

Uppgifter från Lennart Carlsson, Stensered.

Artikeln tidigare publicerad i Kvällsstunden nr 41 2005.